Precis för stunden är det väldigt och ovanligt lugnt i studion. Den ligger öde och som jag lämnade den för snart två veckor sedan då ett långt produktions maraton fick sitt slut. Två nya singlar ligger nu färdig gräddade och klara för kommande releaser, så nu är det väntans tider…
Frånsett de två singlarna så är det även i och med dessa releaser dags för en ny artist att göra entré samtidigt som en som varit med ett tag släpper nytt, jag kommer förstås att berätta mer när det närmar sig ?
En tid för reflektion
Jag slås ofta av hur otroligt bra det är att pausa saker man gör hela tiden och ofta på ren rutin.
Jag, ja jag sitter alltid i studion och jobbar. Men nu har jag paus.
Pauser är på något vis reflektionens räddning. Utan reflektion blir det ingen utveckling.
Däremot förvånas jag också lika mycket åt att man ofta inte tar sig den här tiden att reflektera. Mitt inne i något är det väldigt svårt och kanske ibland rent av omöjligt att hitta balansen ibland och se något ur ett annat perspektiv.
Perfekt – men inte perfektionist
Något som jag motvilligt lärt mig, framförallt sedan jag startade Young Music, är att det går inte att vara eller göra något 100% perfekt. Jag gillar dessvärre perfekt, men jag är inte perfektionist.
Så, hur går det ihop. Perfekt men inte perfektionist?
Jo, jag har insett att det jag ständigt söker efter, och som till och med jag själv trott varit ett perfektionist problem, i själva verket är en känsla. En känsla i en låt när den skrivs, en känsla när den arras och spelas in och slutligen en känsla i mixen varav sistnämnda är den helt klart värsta etappen. I mixningsläget finns det så många val och vägar att gå i sound och stil och då mina vänner – kommer min beslutsvånda in i bilden och ställer till det, ha ha ?.
Jag vill ha 100% känsla i det jag gör
Det handlar inte om att en gitarr eller ett trumbeat måste vara spelad perfekt
– det måste spelas med rätt känsla.
Såklart bra och tight och allt sådant det kan ju inte låta hursomhelst, men ja, ni förstår hur jag menar.
Förstås genomsyrar det här ett helt projekt, i allt ifrån coaching till ett enkelt samtal med en artist. Känslan bestämmer mycket och kanske för mycket ibland så den får förstås inte ta över logiken dvs. vad som är rimligt.
En konstnär
Flummigt inlägg kanske, men det är sådant här jag ofta funderar på när jag har tid över, när jag pausar. Fredo (sambo) brukar ofta kalla mig för ”konstnär” och jag har tyckt det låtit så målar-aktigt.
För konstnärer det är väl bara sådana personer med ett staffli och färg eller? ? Men så är det ju såklart inte. Konstnärer finns förstås överallt i alla branscher.
Jag har bara inte sett på mig själv så.
Men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att han har nog rätt. Ibland är det bra att se sig själv på ett nytt sätt för att förstå varför man får streta så innan man får till något. Det handlar så ofta bara om att förstå sig på sig själv.
Att en utökad vetskap om vem man själv är och vad man tror på torde vara nyckeln till nästa dörr och nästa dörr är min tanke. Så till nästa projekt tar jag med mig ytterligare några nya erfarenheter om mig själv, mitt producerande, Young Music´s koncept och tänk, om att coacha en artist och om vad som krävs för att komma framåt hela tiden.
Men först blir det dags för dessa releaser innan nästa projekt tar vid.
Det ser jag fram emot!